Konsensusdebatten

En av de många delar som klimatdebatten innehåller handlar om påståendet att det skulle råda vetenskaplig konsensus om IPCC: s slutsatser. Man hör och läser ofta att “mer än 2500″ forskare står bakom IPCC, att “Vetenskapen” nu är ense om CO₂-faran, att “debatten är över”, osv. Detta kombineras mestadels med nedsättande och kränkande epitet på alla som råkar ha en annan uppfattning än den officiellt sanktionerade. Dessa personer sägs vara “förnekare”, “flat-earthers”, pseudovetenskapare, betalda av oljeindustrin, inkompetenta, osv.

Nu är det ju inte så att vetenskap avgörs genom rösträkning utan genom saklig argumentation. Men det är uppenbart att man gärna vill ge allmänheten ett intryck av att de få kritiska argument som trots allt då och då tränger fram i mediabruset inte behöver tas på allvar utan kan avfärdas med en fnysning. Det sätter också en enorm press på de forskare som faktiskt är tveksamma till AGW-teorin att hålla inne med sina resultat och åsikter.

Oreskes, Peiser och Schulte

Men hur är det egentligen, finns det några empiriska studier huruvida det råder konsensus? Jo, det gör det faktiskt. En undersökning, som gång på gång åberopas av AGW-förespråkarna som bevis för att IPCC har rätt när de hävdar att det råder en fullständig enighet bland forskarna, redovisas i en 1-sidig “essä” till tidskriften Science 2004 av vetenskapshistorikern Naomi Oreskes. Hon beskriver att hon sökt på databasen i ISI Webb of Science och fann 928 artiklar mellan 1993 och 2003 med sökordet “climate change”. Nu gäller dock inte undersökningen precis allt som IPCC kommer fram till, utan egentligen bara påståendet att “most of the observed warming over the last 50 years is likely to have been due to the increase in greenhouse gas concentrations”. Det handlar alltså om huruvida forskare håller med om att minst hälften av de 0,4 °C som den globala temperaturen har ökat under de 50 åren var orsakad av CO₂. Hon fann då att 75 % gav antingen ett explicit eller implicit stöd till konsensusuppfattningen, medan 25 % inte kunde tolkas ta någon ställning till frågan alls. Och ingen enda uttalade sig skeptiskt!

Studien kritiserades bl.a. av dr. Benny Peiser.  Metoden som Oreskes använt sig av lämnar en hel del övrigt att önska. Dels blir det en tolkningsfråga vad som skall räknas som “implicit stöd” för konsensusuppfattningen. Peiser gjorde om undersökningen och fann att bara 2% gav ett explicit stöd. Resten av stödet blir då en tolkningsfråga. Dels upptäckte han också att Oreskes angett fel sökord i sin publicerade essä. Sökordet som hon använt var inte “climate change” utan “global climate change”, vilket i hög grad begränsar värdet av studien eftersom då mängder med artiklar om ämnet inte kommer med. Att arbeta med sökord som metod innebär också att materialet inkluderar sociologiska och ekonomiska studier om konsekvenser av en förhöjd global temperatur (där IPCC: s scenarier tas för givna) och artiklar som bara refererar vad andra kommit fram till. Se även här för en kritisk granskning av Oreskes undersökning.

I en uppföljande studie använder sig Klaus-Martin Schulte av samma metoder som Oreskes, med alla dess fel och brister. Det intressanta är kanske därför inte de absoluta siffrorna han kommer fram till, utan den förändring som skett när han gör om undersökningen för åren 2004 - 2007. Han fann då att det explicita och implicita stödet sjunkit från 75 % till under 50 %, och att andelen skeptiker ökat från 0% till 6%. Så, skall vi dra några slutsatser från denna diskussion - som givetvis alltjämt fortgår med full kraft - så är det att skeptikernas antal bland klimatforskarna ökar.

Andra undersökningar

En vanlig undersökningsmetod är enkätstudier, dvs. man skickar helt enkelt ut frågeformulär till forskare och frågar dem om hur de ställer sig till olika påståenden angående klimatet. Detta möjliggör en mer detaljerad kartläggning av olika åsikter, och inte bara ett “ja” eller “nej” till en enda fråga. Sociologen Dennis Bray och klimatforskaren Hans von Storch har gjort återkommande enkätstudier bland klimatforskare. Enligt deras rapport från 2007 som sammanfattar och jämför två tidigare studier från 1996 och 2003 ökade visserligen då stödet för påståendet att den globala uppvärmningen är orsakad av människan (detta inkluderar således även forskare som anser att temperaturökningen beror på avverkning av skog, förändrade jordbruksmetoder, rening av industriutsläpp t.ex.). Men mellan 20 % och 30 % är skeptiska till påståendet. I den fortsatta diskussionen aviseras en rapport om en ny undersökning som genomfördes 2008.

Ytterligare en undersökningsmetod idag är förstås att göra enkäter via nätet. Ett problem som dock accentueras med detta förfarande är att bortfallet ofta blir stort och att det då blir svårt att bedöma säkerheten i studien. Men i en artikel av Fergus Brown, Roger Pielke Sr. och James Annan redovisas ett resultat som ligger i linje med Bray och Storch. Den största gruppen (45-50 %) håller med om IPCC: s rapport från 2007 (AR4). En substantiell minoritet (15-20 %) tycker att rapporten inte är tillräckligt alarmistisk. Men en lika stor minoritet (15-20 %) anser att IPCC överdriver koldioxidens betydelse för klimatuppvärmningen.

I boken The Deniers djupintervjuar journalisten Lawrence Solomon ett drygt 30-tal framstående klimatforskare som är skeptiska till IPCC. Det är ganska uppseendeväckande och skrämmande berättelser om hur stämningen inom klimatforskningen kommit att bli, i och med att det blivit politiskt inkorrekt att ha en avvikande uppfattning. Forskare som säger eller skriver “fel” saker riskerar att gå miste om både forskningsanslag och framtida karriärer. Resultatet, menar flera av dem, är att många unga forskare mörkar sina kritiska tankar och väljer den enklaste vägen och håller sig till “konsensus”.

I senator James Inhofes omdiskuterade U.S. Senate Minority Report citeras över 650 forskare. Inte alla är klimatforskare, men de är ändå väl insatta i klimatfrågan. Citaten visar på en klart kritisk attityd till IPCC: s arbete, även om inte alla skulle vilja gå emot panelens alla slutsatser. Många uttalanden är mycket skarpa och menar att hela FN: s arbete med klimatfrågan är undermålig och korrumperad av den politiska dimension som driver projektet.

Liksom AGW-sidan använder sig av upprop och listor med namn från olika forskare och organisationer som stöd för sin sak, så finns det motsvarande listor från skeptikernas sida. Här är några länkar till sådana. En del länkar innehåller också ytterligare länkar kring konsensusfrågan.

Manhattandeklarationen

Oregon Petition (32 000 skeptiker)

Popular technologys skeptikerlista (med ytterligare länkar om konsensus)

Slutsatser

Så, föreställningen om konsensus i klimatfrågan är en myt. Hur vi än vänder på saken så finns det en stor mängd väl kvalificerade forskare som är skeptiska till IPCC: s slutsatser. Vetenskapliga kontroverser avgörs som sagt inte av om det råkar finnas en majoritet, eller “konsensus”, för en viss teori vid en viss tidpunkt. Däremot är det viktigt för forskningen som sådan, att det finns en levande och öppen diskussion när det gäller ett så komplext system som klimatet, och där alla insatta forskare är medvetna om att många faktorer och mekanismer är okända. Att fortsätta att förneka (som exempelvis Oreskes gör), ignorera eller låtsas som om det inte finns delade meningar blir detsamma som att försöka döda all seriös forskning på området.

Kommentarer:

Lämna ett svar

Namn:

E-postadress:
(Din e-postadress kommer inte att synas för allmänheten.)

Fyll i bokstäverna och siffrorna som visas i bilden.