Stockholmsintiativet

Klimatpolitikens historia

(Källor: bla IPCC, Wikipedia mfl)

• Vid den första World Climate Conference 1979, vilken organiserades av World Meteorological Organization (WMO) uttrycktes oro för att människans ökade aktiviteter på jorden skulle orsaka en global klimatförändring. Konferensen uppmanade alla länder att försöka förutse och förhindra en av människan orsakad klimatförändring.
• 1985 anordnades en större konferens i Villach i Österrike vars syfte var att försöka värdera koldioxidens och andra växthusgasers roll och dessas inverkan på klimatsystemet. Konferensens slutsats blev att växthusgaser under första hälften av det 21:a århundradet skulle komma att orsaka en temperaturhöjning som är den högsta i mänsklighetens historia. Konferensen följdes upp med att man lät tillsätta en arbetsgrupp: Advisory Group om Greenhouse Gases (AGGG) för att säkerställa vetenskaplig kompetens avseende klimatförändringar.
• Vid den 10:e WMO-kongressen 1987 insågs behovet av att tillsätta en objektiv, balanserad och internationellt koordinerad värdering av följderna för klimatet av ökade koncentrationer av växthusgaser i atmosfären. I samråd med United Nations Environment Programme (UNEP) beslöts att sätta upp en internationell mekanism för att säkerställa vetenskaplig värdering avseende klimatförändringar. En del av den nya organisationen avsågs syssla med att sammanställa och värdera vetenskaplig information och en annan del skulle syssla med att formulera realistiska motåtgärder för nationella och internationella handlingsplaner.
• IPCC (Intergovernmental Panel of Climate Change) bildas som ett resultat av ovanstående 1988. IPCC:s första möte hölls i november 1988. Svensken Bert Bolin valdes till IPCC:s förste ordförande. Tre arbetsgrupper etablerades inom organisationen: Working group 1, (WG 1) vilken har till uppgift att värdera och samla in vetenskaplig information avseende klimatförändringar. Working group 2, (WG 2) vilken har till uppgift att arbeta med miljömässiga- och socioekonomiska effekter av klimatförändringar samt slutligen Working Group 3 (WG 3) som skall formulera strategier för motåtgärder. http://www.ipcc.ch/
• 1989 begär United Nations General Assembly (UNGA) en rapport från IPCC inför förhandlingarna vid United Nations Conference on Environment and Development (UNCED) i Rio de Janeiro 1992.
• 1990 gav IPCC ut sin första rapport (First IPCC Assessment Report, FAR) WG 1 varnade i rapporten för att den globala medeltemperaturen under det 21:a århundradet skulle komma att öka med 0,3 grader/årtionde och att havet skulle komma att stiga med 6 cm/årtionde.
• 1991 förändrades WG 1-3 organisation såtillvida att varje WG skall ledas av två representanter, en från ett industriland samt en från ett utvecklingsland.
• 1992 uppdaterades FAR med IPCC Supplementary Reports. Uppdateringar inom sex särskilda områden inarbetades: Värdering av olika länders nettoutsläpp av växthusgaser, förutsägelser avseende regionala klimatförändringar och fallstudier, energi- och industrirelaterade frågor, jordbruks- och skogsbruksfrågor, sårbarhet mot havsnivåhöjningar och utsläppsscenarios (sex stycken sk IS92 scenarios)
• 1992 skapas Kyotoprotokollet, som är ett avtal under United Nations Framework Convention on Climate Change (UNFCCC, skapat i maj 1992), ett internationellt avtal som togs fram under United Nations Conference on Environment and Development (UNCED), mötets informella namn var “Earth Summit”, och hölls i Rio de Janeiro, Brasilien, den 3–14 juni 1992. Avtalets avsikt var att skapa en stabilisering av växthusgaserna i atmosfären till en nivå som inte skapar farliga klimatförändringar.
• 1994 gavs IPCC Special Reports ut vars syfte var att bla uppdatera informationen kring strålningsdrivningen från olika källor kopplat till klimatförändringar.
• I februari 1995 hölls den första klimatkonferensen (COP 1, Conference Of the Parties) inom ramen för UNFCCC/IPCC. Man överenskom bla om det sk Berlinmandatet, en process som syftade till att stärka medlemmarnas åtaganden mot UNFCCC. Man stadfäste att: ”Processen kommer att drivas i ljuset av den bästa tillgängliga vetenskapliga informationen och värderingen av klimatförändringarnas orsaker och annan relevant information genom tex IPCC:s rapporter. Vägen mot Kyotoprotokollet var därmed utstakad.
• 1995 ges Second IPCC Assessment Report, SAR ut. Slutsatserna i rapporten var: Växthusgaskoncentrationen i atmosfären har fortsatt att öka, aerosoler från mänsklig verksamhet kyler dock jorden i viss mån, klimatet har ändrats det senaste århundradet, bevisen pekar mot att förändringarna beror på mänsklig verksamhet, klimatet kommer att fortsätta att förändras i framtiden samt att det fortfarande finns stora osäkerheter.
• 1996 genomfördes den andra klimatkonferensen (COP 2) i Geneve, där bla IPCC SAR presenterades. Konferensen slog bla fast att IPCC är den mest trovärdiga och auktoritativa organisationen när det gäller vetenskapen kring klimatförändringar. Man ansåg bla att: SAR indikerar en fortsatt höjning av nivåerna av växthusgaser i atmosfären vilket kommer att leda till (”will lead to”) farlig förändring av klimatsystemet samt en allvarlig risk för temperaturhöjningar och en mycket hög takt i klimatförändringarna.
• 1997 genomförs den tredje klimatkonferensen (COP 3) i Kyoto i Japan.

 

 

Kyotoprotokollet (källa bla Wikipedia)

Kyotoprotokollet är en internationell överenskommelse, sluten den 11 december 1997 i Kyoto i Japan. Avtalet, som trädde i kraft den 16 februari 2005, har som mål att de årliga globala utsläppen av växthusgaser ska minska med minst 5,0 procent från året 1990 till perioden 2008-2012. Kyotoprotokollet innebär bland annat att EU-medlemsländerna ska minska sina utsläpp med 8 procent och Japan med 6 procent. EU-medlemsländerna har sedan förhandlat inbördes och fått olika enskilda kvoter. Det gäller främst fem växthusgaser som ska begränsas genom Kyotoprotokollet, alla dessa skulle sänkas till 5 % under 1990 års utsläpp. Sverige är ett av de länder som har lyckats med detta mål. Avtalet tillåter dessutom en handel med utsläppsrätter. Det handlar mest om att få ner utsläppen till en viss nivå, det spelar inte så stor vilket land det sker i. Det finns därför ett system som gör att länder som har svårt att sänka sina utsläpp kan betala projekt i andra länder. Flera länder som skrivit under Kyotoavtalet har också lyckats sänka sina utsläpp, men inte i tillräcklig utsträckning. En del länder som tex Spanien har istället ökat sina utsläpp med upp till 50 %. För att avtalet skulle träda i kraft krävdes det att minst 55 länder som tillsammans svarade för 55 procent av 1990 års utsläpp officiellt ratificerade avtalet, det vill säga godkände avtalet i respektive lands parlament. När avtalet slöts var Bill Clinton USA:s president, men USA:s kongress ratificerade inte avtalet under återstoden av hans presidenttid, som varade fram till januari 2001. I mars 2001 deklarerade USA:s nye president George W. Bush att USA inte skulle ratificera Kyotoprotokollet. Hans förklaring var att utvecklingsländer inte behöver begränsa sina utsläpp i lika stor omfattning som de utvecklade länderna. Vid överläggningar mellan EU-medlemsländerna och Ryssland uttalade EU-medlemsländerna sitt stöd för att Ryssland skulle bli medlem i Världshandelsorganisationen (WTO) mot att Ryssland stödde Kyotoprotokollet. När Ryssland så skrev under innebar det att avtalet verkligen kunde träda i kraft. USA hade valt att ställa sig utanför samarbetet. Man anför bla att avtalet är orättvist då stora ekonomier som Indien och Kina inte omfattas av utsläppsregleringarna. Australien valde också länge att stå utanför men den 3 december 2007 skrev den nyvalde premiärministern Kevin Rudd under avtalet för Australiens räkning. Det var hans nya regerings första åtgärd i regeringsställning.

Kyotoprotokollet:

http://www.regeringen.se/content/1/c6/02/88/68/6dafef84.pdf

 

• 1998 genomfördes den fjärde klimatkonferensen (COP 4) i Buenos Aires den 2-13 november då en handlingsplan för fortsatt arbete antogs.
• 1999 genomfördes den femte klimatkonferensen (COP 5) i Bonn, i november. Konferensen utmynnar i ett dödläge som driver fram nästa konferens i Haag.
• 2000 genomfördes den sjätte klimatkonferensen (COP 6) i Haag. I Haag grundlades en kompromiss som utmynnade i den s.k. Marrakechöverenskommelsen.
• 2001 utgavs Third IPCC Assessment Report, TAR. Rapporten slog fast att: Ett ökat antal observationer ger en bild av en varmare värld och andra förändringar i klimatsystemen, växthusgaser från mänsklig verksamhet påverkar klimatet, förtroendet för klimatmodellerna har ökat, det finns nya och starkare bevis för att uppvärmningen de senaste 50 åren till huvuddelen härrör från mänskliga aktiviteter samt att globala temperaturer och havsnivåer förväntas stiga under det 21:a århundradet.
• 2001 genomfördes också klimatkonferensen COP 7 i Marrakech i Marocko där man hyllade IPCC för TAR och där alla deltagare uppmanades att ”dra full lärdom av” denna rapport. Man skapar också grunderna för Marrakechöverenskommelsen.

 

Marrakech-överenskommelsen (Källa: Energimyndigheten)

Överenskommelsen i Kyoto 1997 fastställde grundprinciperna för Kyotoprotokollet men en modell för implementering kvarstod att lösa och lämnades till senare partsmöten. Vid det sjunde partsmötet (COP 7) i Marrakech i Marocko 2001 enades parterna om detaljerade regler och riktlinjer för den vidare implementeringen av protokollet och därigenom blev det möjligt för länderna att bedöma konsekvenserna av en ratificering, den s.k. Marrakech-överenskommelsen (Marrakesh Accords). De frågor som man sökte enighet om vid förhandlingarna i Marrakech och föregående möten var främst villkor och regler för flexibla mekanismer, regler för användande av koldioxidupptag i skog och mark (s.k. sänkor), stöd till utvecklingsländer och redskap för samarbete mellan industri- och utvecklingsländer, samt utvecklandet av regler om sanktioner och andra reaktioner vid bristande genomförande.

Flexibla mekanismer

För att möjliggöra internationellt samarbete och mer kostnadseffektiva utsläppsreduktioner, och därmed också möjliggöra större åtaganden, ingår s.k. flexibla mekanismer i Marrakech-avtalet. Dessa består av handel med utsläppsrätter, gemensamt genomförande och mekanismer för ren utveckling, och har alla det gemensamt att ett land kan dra nytta av utsläppsminskningar som åstadkommits i ett annat land. De två sistnämnda kallas också projektbaserade mekanismer.

Handel med utsläppsrätter (International Emission Trading, IET) möjliggör transaktioner av utsläppsrätter mellan parter med utsläppsåtagande i det internationella handelssystemet som träder i kraft 2008 då första åtagandeperioden för Kyotoprotokollet börjar. Den första januari 2005 trädde ett regionalt handelssystem i Europa ikraft, det benämns ”The European Union Greenhouse Gas Emission Trading Scheme (EU-ETS)” För mer information se: www.utslappshandel.se.

Gemensamt genomförande (Joint Implementation, JI) innebär att industriländer har möjlighet att genom åtgärder i andra länder, som har utsläppstak enligt Kyotoprotokollet, tillgodoräkna sig utsläppsminskningar för att uppfylla sina egna åtaganden.

Mekanismen för ren utveckling (Clean Development Mechanism, CDM) har samma principiella uppbyggnad som gemensamt genomförande. Skillnaden är att projekten genomförs i länder utan kvantifierade åtaganden om utsläppsminskningar enligt Kyotoprotokollet, dvs. i allmänhet utvecklingsländer. CDM-projekt måste även bidra till hållbar utveckling i värdländerna.
De tre flexibla mekanismerna bygger på s.k. Kyotoenheter, vilka förvärvas på olika sätt. Varje land tilldelas i enlighet med Kyotoprotokollet en mängd utsläppsrätter, tilldelade utsläppsenheter (Assigned Amount Units – AAUs), som motsvarar landets tillåtna utsläpp för gällande åtagandeperiod. En utsläppsenhet motsvarar ett ton koldioxidekvivalenter (tonCO2e). Vid överskott eller underskott av utsläppsrätter, efter det att de egna behoven tillgodosetts, kan dessa säljas eller köpas i det internationella handelssystemet. Inom det Europeiska handelssystemet kallas utsläppsenheterna European Union Allowances – EAUs. Dessa enheter är konverterade AAUs och har således fått en särskild status och kan inte användas utanför EU:s handelssystem.

 

• 2002 genomfördes COP 8 i New Delhi där man slog fast att med anledning av resultaten i IPCC TAR så krävs betydande nedskärningar av de globala utsläppen av växthusgaser. En del tekniska frågor löses.
• Under 2002 väljs Rajendra K Pachauri till ordförande i IPCC
• 2003 genomfördes den globala klimatkonferensen COP 9 i Milano i december
• 2004, COP 10 genomförs i Buenos Aires. Diskussioner förs om vad som ska hända efter 2012, dvs efter första åtagandeperiodens slut.
• 2005, COP 11 genomförs i Montreal
• 2006, COP 12 genomförs i Nairobi
• 2006, Sternrapporten publiceras. Rapporten är framtvingad av Tony Blair och syftar bla till att klarlägga kostnader i samband med klimatförändringarna. Rapportens slutsatser är att kostnaderna kan bli relativt små om åtgärder sätts in nu.

Sternrapporten på svenska:

http://www.naturvardsverket.se/Documents/publikationer/620-5711-1.pdf

 

• 2007 utgavs Fourth IPCC Assessment Report, FAR.

 

Länkar till svensk utgåva av FAR:

http://svt.se/content/1/c6/99/18/24/FNdel1.pdf

http://svt.se/content/1/c6/99/18/24/FNdel2.pdf

http://svt.se/content/1/c6/99/18/24/FNdel3.pdf

 

• 2007, FN:s fredspris tilldelas IPCC och Al Gore
• 2007, COP 13 genomförs på Bali. ”Klimatkonferensen på Bali var ett genombrott. Nu har klimatförhandlingar inletts som omfattar alla länder, världens länder är eniga om ett enda slutdatum och det finns en fullständig uppslutning för att förhandlingarna ska ske inom FN-processen. Förhandlingståget har börjat rulla mot slutmålet Köpenhamn 2009. Om vi tar vara på besluten i Bali kan vi skriva klimathistoria. För första gången är USA, Kina, EU, Indien överens om en gemensam färdplan”. Det sade miljöminister Andreas Carlgren efter klimatförhandlingarna på Bali. Professionella bedömare och miljörörelsen anser dock att detta främst är retorik och att inga avgörande steg tagits under mötet.

http://www.regeringen.se/sb/d/9890

2008, COP 14 genomförs i Poznan i Polen. ”Grunden är lagd för att kunna nå ett nytt avtal för klimatet vid FN:s klimatmöte i Köpenhamn nästa år. Nu väntar tuffa förhandlingar under hela 2009” säger Andreas Carlgren. Andreas Carlgren ledde den ministergrupp som tillsattes av ordförandelandet Polen för att lösa ut frågan om strukturen för den anpassningsfond som FN skapade vid klimatmötet i Bali. Fonden skapades för att ge utvecklingsländerna ekonomiska medel för att möta svåra klimatförändringar. – Vi öppnade för viktiga insatser för de fattigaste länderna. Det blir nu möjligt att åstadkomma skydd för de allra svagaste länderna mot de värsta klimatkonsekvenserna, säger Andreas Carlgren. - Vi visste på förhand att knäckfrågorna skulle vara kring finansieringen av klimatanpassning, varför det är glädjande att parterna nu nådde en uppgörelse om detta. I förhandlingarna har Sverige drivit att anpassningsfonden måste vara i funktion vid mötet i Köpenhamn nästa år. Det skulle inte vara möjligt utan de steg som nu tagits, säger Andreas Carlgren.

Kraftig kritik från professionella bedömare och från miljörörelsen har riktats även mot Poznanmötet. Under trycket från den pågående finanskrisen har flera länder verkat för att betydande undantag från bla utsläppshandeln måste göras, främst gäller det länder inom det forna östblocket, vilka driver sin industri med i huvudsak kol. Även industriella intressen i Tyskland och Frankrike ställer hårda krav på minskade inskränkningar för industrin. Sverige erhöll efter Poznanmötet omfattande kritik för sina framgångsrika försök att erhålla möjligheter att förlägga utsläppsminskningar i tredje världen. Även om EU i anslutning till Poznanmötet lyckas komma överens om att hålla fast vid sina utsläppsmål så uppfattas Poznanmötet och dess eftermäle som ett misslyckande. Vägen mot Köpenhamnsmötet ligger kanske inte så öppen.

Se även länk:

http://www.regeringen.se/sb/d/11268