Satsa på klimatfrågan. Det ger röster!

Stockholm 2010-01-22

"Satsa på klimatfrågan, det ger röster" lär ha varit Fredriks råd till David Cameron, partiledare för Tories i Storbritannien vid deras korta träff i samband med Fredriks besök där i slutet av juni förra året. Det är klart att Fredrik värnar om sin moderata kollega i Storbritannien. Men inför vår egen valrörelse, hur bra är detta råd idag och med vilken innebörd?

En enkät på Aftonbladets hemsida och en opinionsundersökning av Sveriges Radio, båda tidigare i höstas, pekar på att ca hälften av väljarna anser att klimathotet är överdrivet. Av dessa har 10-20% överhuvudtaget inte köpt budskapet att klimatfrågan återspeglar ett relevant problem.

Hur tar sig denna opinion(-s kantring) ut i andra länder? I Australien har den socialdemokratiske premiärministern Kevin Rudd motvind i sina ambitioner att införa koldioxidbeskattning, d v s ett utsläppstak för koldioxid och handel med utsläppsrätter (cap and trade), ett system liknande det som finns i EU. Det föreföll länge som om det ledande oppositionspartiet (Liberalerna) stödde regeringens förslag. Att genomföra systemet var bara en formsak.

Men väljarna reagerade på att Australiens politiska klass försökte med den svenska modellen "No Choice", där alla partier i praktiken erbjuder samma politik med höga skatter och alla fastlåsta i synen på klimatfrågan. Liberala partiet gjorde en intern revolt och ersatte partiledaren Malcolm Turnbull med Tony Abbot, självproklamerad klimatskeptiker som hela tiden varit mot cap and trade,en man som inte tillhörde etablissemanget i Canberra.

Nu har inte längre socialdemokraterna majoritet i senaten för att genomföra förslaget. Och opinionsmätningar visar att väljarna blir allt mer skeptiska till att klimatförändringar orsakas av förbränning av bränslen. Det är väl känt att Australien under 1890-talet drabbades av en lång period med extrem torka och hetta. De tvingades till och med importera vete från Indien under flera år, och detta var redan för 120 år sedan.

Hur ser det ut bland våra egna partier och politiker inför vår egen valrörelse? På partinivå är klimatfrågan avgjord efter att blocken och partierna under lång tid bjudit över varandra i ogenomtänkta löften om på kort och lång sikt ytterst kostsamma och verkningslösa klimatpolitiska åtgärder. Pådrivande har varit medierna som håller partierna och genom dem politikerna i ett miljöpartistiskt ideologiskt järngrepp. Som Timbrorapporten "Molnformationer och skattekilar" (Roland Poirer Martinsson), presenterad igår (01-21) visar, arbetar svenska medier i hög grad som megafoner för journalisternas egna agendor som lobbyister och pådrivare för personliga övertygelser snarare än som speglare/granskare av den politiska samhällsprocessen i ett nationellt eller internationellt perspektiv.

Mer tydligt kan detta förhållande knappast demonstreras än genom mediehanteringen av larmrapporterna om Himalayas glaciärers snarast förestående bortgång. Uppfattningen om denna bortgång, tvärsäkert förutspådd i IPCC:s senaste rapport (2007), punkterades redan i höstas, bl a i en rapport publicerad i Science (se kommentar och bilagt original). Tvärtyst om detta ända tills häromdagen då DN och SvD nödgades eka förra veckoslutets rapportering i Sunday Times. I SvD försvarade Susanna sin heder genom att själv rapportera detta senaste bakslag för IPCC. I DN tappade Karin sin genom att låta en nyhetsreporter stå för inslaget. På Newsmill har Maggie idag (01-22) beskrivit hur denna senaste fadäs är ytterligare en spik i IPCC:s och klimatpolitikens alltmer välsnickrade kista.

Detta är bara ett typiskt exempel i raden av hur larmbetingad löpsedelsjournalistik tillåts styra och motivera klimatpolitiken. Havsnivåer, inlandsisar, temperaturer, historien upprepar sig. Vid närmare, icke ideologisk granskning skrumpnar larmen ihop till intet.

För eller senare måste det tveksamma eller obefintliga underlaget för klimatpolitiken slå igenom även på den svenska politiska scenen. Att det finns ett opinionsmässigt utrymme för detta står klart efter de redan nämnda opinionsundersökningarna från i höst (som ju gjordes före Climategate och Köpenhamnskollapsen), och inte minst genom den breda anslutningen till vårt upprop "Ompröva klimatpolitiken". Men vilket parti ska våga gå först ut att bryta den befintliga låsningen?

Ingen i oppositionen, det måste stå helt klart. Moderaterna? Näe, Fredrik är en supertanker som inte vänder så snabbt. Kd? För riskabelt för Göran, kd balanserar på sidolinjen. Samma med "miljö"-vännen Maud. Folkpartiet? Mmm? Jan Björklund och Carl B Hamilton förstår vikten av att säkra en långsiktig tillgång till billig el genom att satsa på kärnkraft, men Carl B har genom kategoriska yttranden låst sig vid den gängse uppfattningen om klimatpolitiken. Så Folkpartiet är förmodligen också ute ur bilden. Det vore tragiskt om Sverigedemokraterna kapade frågan, då kan tyvärr loppet vara kört.

Men det är nu i vår som klimatfrågan måste upp på bordet. Det är valår. Och på politikernivå är frågan inte avgjord. Många marscherar i ledet under en vinande piska. Kan dessa undertryckta dissidenter i olika partier förenas? För de ska veta att jag är ense med Fredrik: Satsa på klimatfrågan, det ger röster. Men kanske inte på det sätt Fredrik tänkte sig för drygt ett halvår sedan.

Göran Ahlgren

Kommentarer

Lämna ett svar

Namn:

E-postadress:
(Din e-postadress kommer inte att synas för allmänheten.)

Fyll i bokstäverna och siffrorna som visas i bilden.