”Den räta vinkeln kommer att öka med 2 grader de närmaste hundra åren om vi inte gör någonting”. Detta citat från förra decenniets sista gåsblandare (Blandaren, en tankesmedja med anknytning till KTH, grundad 1863) utgör Svenska Betänklighetssakkunnigas farhågor, och sammanfattar klimatpolitiken i ett nötskal. Detta är vad Köpenhamnsmötet COP 15 i december på något plan handlade om.

 

På ett globalpolitiskt plan handlade det om EU:s marginalisering. Ett stagnerande Västeuropa som på storebrorsmanér håller tillbaka ett Östeuropa som vill upp i ljuset. En politik som drivs av en elitokrati som famlar efter idéer och visioner i ängslig iver att återknyta kontakten med väljarna. Med avsaknad av en genomtänkt energipolitik vilket på sikt driver oss in i den ryska björnens famn. Med ledare som Baroso, Brown, Merkel, Sarkozy och Reinfeldt. Som alla fallit i de goda intentionernas fälla.

 

Slutspelet mellan USA, Kina, Indien och Brasilien (med EU på läktaren) handlade uppenbarligen mer om energipolitik (som i USA:s fall är det samma som säkerhetspolitik) och tillväxt än om klimat.

 

Nästa stora klimatmöte, COP16, kommer att äga rum i Mexico City 10-11-29—10-12-10. Dessförinnan träffas man i Bonn 10-05-29—10-06-11 för förberedande samtal. Men allra först ska man nu ha in besked om utsläppsmål för 2020 från alla utvecklade länder och en redovisning vilka åtgärder man planerar för att minska utsläppen från utvecklingsländerna.

 

Den som till äventyrs trodde att vi sluppit ur de klimatpolitiska felgreppen i och med att man inte nådde fram till bindande avtal i Köpenhamn bör besinna sig: klimatokratins kvarnar mal obevekligt vidare.

 

Men samtidigt har Climategate demonstrerat för en vidare krets det som vi länge påpekat: IPCC:s vetenskapliga underlag är korrumperat, några dussin klimatforskares åsikter kläs ut till kunskap. I alla länder minskar opinionens intresse för klimatfrågan samtidigt som oppositionen mot klimatpolitiken växer. När denna opposition börjar organisera sig kommer den verklighet som politikerna för eller senare måste förhålla sig till att bli allt mer påträngande. Inom EU har Sarkozy råkat ut för juridiska bakslag från konstitutionsdomstolen. Polen, Italien och Slovenien är inte med på EU:s klimattåg. Det ser ut som om klimatfrågan på sikt kan komma att rita om den politiska kartan inom EU.

 

Här hemma hörs enstaka förnuftiga röster stick i stäv med den självpåtagna åsiktsdiktaturen: Riksdagskämpen Ingemar Vänerlöv (kd) har lämnat in en synnerligen kvalificerad riksdagsmotion: Översyn över klimatpolitiken . Tove Lifvendahls Kejsarens nya kläder har jag tidigare applåderat. Hans Bergström avslutade året och decenniet i DN strålande bra: Efter FN-fiaskot. Kolumnen: Hans Bergström om behovet att tänka nytt i klimatfrågan.

 

Förebådar dessa yttringar en islossning? Eller är detta bara ett tillfälligt töväder? Möjligtvis det senare eftersom vi nu är inne i ett valår. Locket över klimatpolitiken kommer att slutas tätare, nu gäller det att fokusera på arbetslöshet och bidragsnivåer. Uppsplittrande omprövningar av gällande politik kommer att skys som pesten. På båda sidor är det att gå i ledet som kommer att gälla. Men ändå: Om det finns någon fråga som direkt och indirekt kan påverka bidragsnivåer och arbetslöshet är det klimatfrågan. Om EU med Sverige i täten ska fortsätta att gå mot utstakade regleringar och avgifter av koldioxidutsläpp måste den tunga industrin successivt stänga eller flytta utanför EU. Varje grönt subventionerat jobb kostar två förlorade riktiga jobb.

 

Är det därför ändå inte dags att tvinga de politiska sekreterarna att gå tillbaks till ritbordet? Att hitta sätt att föra upp klimat- och energipolitiken på dagordningen inför valet i höst? Man skulle kunna driva frågor i positiv anda som energieffektiviseringar för industri och hushåll genom ett sorts ROT-avdrag. Energieffektiviserande åtgärder resulterar i investeringsavdrag.

Det borde vara väldigt lättsålt till alla industrier och villaägare som nu får betala för att elpriset betingas av ett oligopol av elproducenter som servar kärnkraftverken mitt i vintern och genom avgifter för den koleldade elens koldioxidutsläpp nere i Europa. Kan det bli snurrigare? Alla människor får ju betala för detta.

 

Ovanstående är ett tappert försök att komma igång med något som ambitiöst skulle kunna kallas Stockholmsinitiativets veckobrev. Kom gärna med kommentarer, ilskna eller vänliga, på innehållet, samt med förslag på innehåll för kommande avsnitt.